Tankar kring ett hopptorn

Jag är uppväxt på en bondgård, belägen mellan två sjöar. Närheten till vattnet har präglat min barndom. Minns hölassen, fikakorgarna, de tidiga morgnarna när vi skulle upp och vittja kräftburarna, ridturerna en tidig sommarmorgon och så badade vi i massor! Låter idylliskt, eller hur? Ja, det var det ibland. Men det fanns också det som var tungt och svårt, men det får vi ta i ett annat blogginlägg.

Tillbaka till det där med bad. Jag och min kompis Elisabeth åkte ofta till badplatsen där hon bodde. Där fanns det hopptorn och vi älskade att vara där. Det fanns en svikt, en tre-meters och så femman. De två första var bara roliga och härliga, men att hoppa från femman var en skräckblandad förtjusning.
Minns när man skulle ta kliven upp för trappan, för att sen gå ut mot kanten. Man står där och inser att det är vääldigt högt..
Allt inom mig sa: "Sätt dig ner, kryp tillbaka, gå sakta ner för trappan igen, tillbaka till säker mark, till det bekväma och trygga. Men så var det också något inom mig som längtade efter att hoppa, att kasta mig ut, känna pirret i magen och till slut också landa i vattnet och inse att det var värt det!

Tänker att det är så i våra liv också. Vi kan stå där och känna hur Gud manar oss att lämna det trygga, invanda, bekväma och istället ta nya kliv och kasta oss ut. Det kan vara skrämmande att inte veta vart vägen bär, och det kan vara svårt att lita Gud. Men jag är helt övertygad om att vi en dag kommer att inse att Han var med hela vägen och att det var värt det!

För mig har detta inneburit att jag i dagarna sagt upp mig från mitt jobb, och jag vet faktiskt inte vart jag är på väg. Men jag vet att Han vet väl vilka tankar Han har för mig, nämligen fridens tankar och inte ofärdens till att ge mig en framtid och ett hopp, Jeremia 29:11.
Jag säger inte att alla ska rusa iväg och säga upp sig, men jag vill uppmuntra dig att denna sommar lyssna inåt, lyssna till vad Herren viskar i ditt hjärta och våga gå på det, våga kasta dig ut. Han bär.

/Sofie